070809
Känslan efter en hård 90 minuters match.
Vaknade imorse genom att lite försiktigt slå upp mina himmelsblå bambi liknande ögon, skönt inga krämpor i dem iallafall, går sedan vidare genom hela kroppen huvudet känns bra, ryggen okej likadant med benen, fy för en svettig hund detta känns ju bra, svänger runt min halvnakna lekamen och sätter ner benen på golvet. Pang, ryggsenan small nog tvärt av. När jag skall känna med handen om ryggen är kvar så kommer det en skrikande känsla ifrån hela längden av armen. Åja, benen känns fortfarande bra konstigt jag känner ingenting och då menar jag ingenting, ingen känsel alls. Sitter kvar en god stund innan jag ens vågar försöka resa mig, tänker på alla som förväntar sig ett referat ifrån senaste matchen och detta får mig att lyfta ifrån sängen. Om ni tänker er Bambi på hal is det och lägger till en stelopererad Bambi på hal is så kommer man ganska nära hur de första staplande stegen ut mot soffan såg ut, tar en välförtjänad vila i soffans mjuka sköte samtidigt som jag startar upp min lilla svarta dator.
Efter 10 min i soffan vågar man ge sig på de 20 stegen ut i köket och sätta på en kanna java, livets dryck enligt många. För mig är nog livets dryck en kylskåpskall Corona med en Lime klyfta lite nätt nertryckt i halsen mm “de e mumma för Pelle” tyvärr kan man inte ta en sådan klockan nio på morgonen utan jag håller till godo med kaffet. Efter en stund kommer frugan upp och dansar in i köket utan ett enda stopp på vägen orättvist, det är nu förvandlingen kommer ifrån att ha ont i varendaste del av hela kroppen så erkännerman ingenting, inte ont ngn stanns för att bevisa detta tvingar jag min bort domnande kropp till att göra 10st armhävningar med en hand påhejad av ivriga familje medlemmar.
Frugan som inte är tappad bakom en vagn förstår som det är, att man egentligen inte kan röra sig ett dugg. Hon undrar varför jag utsätter min kropp för detta gång på gång på gång du e ju för gammal för detta, vadå för gammal? Jag är ju inte fyllda 37 år ännu hm 37 år shit man skulle ju kunna va pappa till vissa av spelarna, dubbel shit det är jag ju, Simon med samma efternamn som jag är ju med och spelar, jaha det är kanske dags att sluta då? Tänker sen tillbaka på min egen barndom och kommer ihåg att jag gjorde ju några matcher tillsammans med min farsa, i och för sig stod han stilla längst bak som målvakt och sprang endast om det blev brandlarm, men då sprang han iallafall, själv spelar manju kvar på mittfältet den jobbigaste positionen av de alla och här springer man hela tiden :-) men fortfarande så spelade vi ihop så då kan ju jag spela med min grabb också. Ja orsaken till att jag utsätter min lätt slitna kropp på detta vis är kärlek, kärlek till det ljuva spelet som heter fotboll.
Det finns ingenting som går upp mot att samla 14-15 man låta dem springa i 90 minuter (efter samma boll som motståndar laget) och sen när de är lagom svettiga tränga in allesammans i ett (i våra serier oftast) för trångt omklädningsrum så man sitter riktigt nära, man sitter som sardiner i burk, luktar som lutfisk på julafton och är rent totalt slut.
Ja det är livet!.
Hejdå luden tå
Dan Österberg
